En berättelse i 21 delar
Hej. Jag som poserar så där trevligt bredvid trafikskolebilen på bilden här intill heter Jakob Svärd. Jag är 28 år gammal, bor i Västerås och har till sist bestämt mig för att genomföra någonting som jag har skjutit på framtiden allt för länge – jag, som aldrig kört en enda meter i en bil, ska ta körkort.
Efter åratal av att ha blivit skjutsad av mina vänner och familj – till konserter, badutflykter och allt annat som man i regel behöver bil för att transportera sig till – är det inte bara min omgivning som har tröttnat på min situation. Jag har också tröttnat.
På att ordet ”storhandla” alltid varit synonymt med att släpa hem hundrakilosmatkassar längs med trottoaren. På att inte kunna ställa upp och köra en endaste liten bit av vägen när jag och min sambo ska till sommarstugan på Öland. Och sist men inte minst på att försöka transportera hem ett gäng nya bokhyllor från IKEA – med buss. Det där går inte längre. Så jag måste lära mig att köra.
Om ett par år kommer jag med stor sannolikhet att ha barn att skjutsa till och från olika aktiviteter. Kanske bor jag i ett hus på landet och får då en bit att åka till jobbet. Jag är inte säker på om det vore för sent att ta körkort då men jag vet att det skulle innebära en större ansträngning att ta körkort när ens privatliv lagt i en högre växel och dagarna susar förbi som vägmarkeringarna ute på E18.
Min inställning till att ta körkort är således den klassiska: det är nu eller aldrig. Och om jag får välja mellan dessa alternativ föredrar jag helt klart ”nu” framför ”aldrig”.
Vägen till mitt körkort kommer att gå via Lundby Trafikskola, där jag under tre veckor kommer att genomgå en intensivkurs med min duktiga trafikskollärare Malin för att förhoppningsvis ha mitt körkort i handen mot slutet av månaden. Under den här perioden kommer jag att dokumentera min resa genom körkortsutbildningens olika faser på den här bloggen. Den kommer att berätta om mina första trevande brottningsmatcher med kopplingen på Västerås allra lugnaste parkeringar, om mina försök att ta mig helskinnad genom snurriga cirkulationsplatser och om mina senare äventyr ute på motorvägen. Den kommer också att berätta om hur jag nöter pannbenet mot teoriböckerna, om smarta sätt att testa sig själv och om hur jag hanterar pressen inför uppkörningen.
Den kommer att berätta om min väg till körkortet.
Nu kör vi.
Jag sitter i en grå Kia på en parkering vid Rocklunda i Västerås och upplever någonting jag aldrig varit med om förut. Bilen jag sitter i rör på sig men det är ingen som kör. Eller jo, just det. Det är ju jag som gör det. Jag kör bil. För den som haft körkort i många år låter det antagligen som att jag överdriver. För mig – som under 28 år sorterat in aktiviteten ”att köra bil” i hjärnan under kategorin ”saker som bara andra människor gör” – är det en högst verklig känsla av förundran.
Mitt livs första körlektion handlade mest om att känna mig bekväm i den här nya miljön, om att känna mig bekväm i bilen. Efter en inledande genomgång av vad som är en korrekt körställning och grundläggande avsökning i back- och sidospeglar var det dags att bekanta sig med det berömda dragläget. Det där tillståndet när man sakta, sakta släpper upp kopplingspedalen och känner att bilen liksom drar en framåt.
För en erfaren bilförare är det antagligen någonting som går på rutin och sitter i ryggmärgen när man väl lärt känna sin bil. För någon som likt mig aldrig kört en bil förut kan det snarare beskrivas som att bli ombedd att hitta en mycket liten nål i en mycket stor höstack.
Vad då ”kopplingen”? Vad då ”dragläge”? Vad då ”krypköra”?
Ni fattar.
Trots min osäkerhet på vad det faktiskt var jag letade efter i pedalen till vänster om de lite mer självklara gasen och bromsen dröjde det inte länge innan jag hajade galoppen. Som jag förstått det är dieselmotorn, som sitter i min övningskörningsbil, starkare än bensinvarianten vilket gör att man inte behöver ge lika mycket grundgas, om det ens behövs. Bilen orkar liksom iväg bara på kopplingen. Det var antagligen till min fördel när jag började krypa omkring på parkeringen för att lära mig den grundläggande manövreringen. Trots min klumpighet var bilen vänlig nog att bara rulla igång när jag bad den om det. Trots min klumpighet lyckades jag hitta dragläget.
Till slut kopplade min vänsterfot det här med kopplingen.
Som van bilförare kan jag inte tänka mig att man reflekterar särskilt ofta över vad det är man faktiskt gör när man kör en bil. Som livslång passagerare var det allt jag kunde tänka på under mitt livs första biltur med mig själv bakom ratten. Hur jag plötsligt satt där och fick en mer eller mindre vrålande best som käkar diesel till frukost att rulla. Hur jag vred på ratten och kände hur den lydigt svarade på mitt kommando. Hur jag genom händer, fötter och ren viljekraft fick en stor metallklump att röra på sig - dit jag ville.
Som något äldre körkortsaspirant märker jag redan nu att jag har väldigt stor respekt för krafterna som är inblandade när man kör bil. Kanske lite väl stor med tanke på att när lektionen väl var över kändes som att jag just deltagit i ett hisnande Nascar-lopp – när jag i själva verket krupit fram i snigelfart på en parkering ute vid Rocklunda i två timmar.
Jag gissar att det här kommer att ställa till med lite problem för mig framöver. Just nu kan jag knappt föreställa mig hur det skulle kännas att köra i 70 km/h på en landsväg, än mindre mindre att bränna iväg i 120 km/h på en motorväg. På sikt hoppas jag ändå att det kommer att göra mig till en säker förare. Och för den som redan från start känner ett behov av att åka snabbt är det verkligen att rekommendera. Skjut bara upp planerna på att köra bil tillräckligt länge så kommer din första krypkörning att kännas som ett racerlopp.
Efter succén med det snabbt funna dragläget och de efterföljande segervarven på parkeringen i Rocklunda kände jag mig sugen på att börja köra bil på riktigt. Glad i hågen spatserade jag till min andra dubbellektion. På schemat stod nästa steg i arbetet med att lära sig den grundläggande manövreringen – upp- och nedväxling. Trodde jag.
När Malin kört oss till det lugnt trafikerade Hässlö-området nära Västerås flygplats och vi bytt plats i bilen instruerade hon mig i hur man gör när man startar från vägkanten. Jag lyssnade med spetsade öron och gjorde som hon sa. Tog några tittar i speglarna och den livsviktiga döda vinkeln. Allt grönt, tänkte jag, och gav lagom med gas för att komma iväg. Nu var det bara att börja växla! Härligt.
Men knappt hade jag blinkat ut och rullat iväg på ettan innan bromsvarningslampan blängde ilsket rött på mig från instrumentpanelen. Genast kände jag hur paniken kom krypkörande upp jämsides med mig. Jag hade knappt hunnit lämna vägkanten och jag hade redan kört sönder bromsarna. Hur var det möjligt? Hade jag varit för kaxig som trott att jag var en sådan fena på att hitta dragläget häromdagen? Kanske var det i själva verket bromsförstörarläget som jag hade hittat?
Under några mikrosekunder såg jag framför mig hur bilen skulle hissas upp inne på en verkstad och att mekanikerna skulle titta först på bilens bromsar, sedan på mig, sedan tillbaka på bromsarna, och sedan tillbaka på mig. Hur de skulle tala lite lågmält med varandra och hur allt jag skulle kunna urskilja var ”mutter, mutter, mutter… sån som han borde inte köra bil…mutter, mutter”.
Katastroftankarna skingrades av Malins stämma. Hon var inte arg på mig för att min nybörjarklumpiga körförmåga hade lyckats paja bilen på rekordtid. Hon verkade snararare vilja uppmärksamma mig på någonting helt annat. Parkeringsbromsen. Just det, den ja! I min iver att komma iväg hade jag helt glömt av att lossa den och det var det som varningslampan hade velat upplysa mig om: inte att jag haft sönder bromsarna, utan att jag helt enkelt körde omkring som en fåntratt, med parkeringsbromsen i.
Med den fadäsen ur världen kunde jag börja koncentrera mig på dagens körning. Trots att Hässlö ekade hyfsat tomt blev min första lilla runda nervös. Ett helt hunddagis med två spann oberäkneliga, gläfsande pälsdjur var det första som dök upp intill vägen. Sedan backade en lastbil ut rakt framför mig. Jag försökte inte att hålla ett säkerhetsavstånd till dem. Jag försökte snarare ta omvägen till Treriksröset för att inte råka köra på dem.
Så extremt försiktigt kör jag just nu.
Vilket inte är så konstigt med tanke på hur jag knappt förstår mig på det här med växlingen. På förhand hade jag känt mig en aning kaxig. Hur svårt skulle det vara att bara röra lite på växelspaken för en sådan naturbegåvning som jag, som hittade dragläget direkt? Tillräckligt svårt för att jag omgående skulle få äta upp min kaxighet, visade det sig. Jag blev snabbt varse om att det inte var okej att titta ner på växelspaken varje gång man ska lägga i en ny växel. Och min vänsterfot är inte riktigt med på när den ska frikoppla så att handen kan lägga i den nya växeln än. Men jag tror att det där kommer att lösa sig, särskilt när jag får tid att sätta mig ner och läsa teori parallellt med körningen, vilket jag inte riktigt haft än.
Den viktigaste läxan efter dagens lektion var snarare hur viktigt det är att bromsa katastroftankarna innan de tar överhanden. Var beredd på att det värsta kan hända. Men förutsätt inte att det ska hända hela tiden. Då kommer man inte särskilt långt. Särskilt inte när man har parkeringsbromsen i medan man kör, som jag.
Jag läste någonstans att man i Storbritannien under senare hälften av 1800-talet, när bilar ännu inte gick snabbare än 15-20 kilometer i timmen, bestämde att en person skulle gå och vifta med en röd varningsflagga framför varje bil för att varna andra trafikanter. Just nu känns det inte som någon överdrivet dum idé att återinföra den säkerhetsåtgärden i Västerås 2017. I alla fall inte om flaggviftaren skulle gå framför just mig och min bil.
För varje lektion som går känner jag mig så klart säkrare på mig själv, men räknat med idag har jag alltså kört bil tre gånger. I hela mitt liv. Det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande upplever att jag inte kan köra bil. Trots att jag egentligen vet att det är en helt normal utvecklingskurva har jag känt av lite bristande självförtroende. Malin har å andra sidan förklarat att det är viktigt att känna att man har rätt att befinna sig på vägen – även om man inte är lika duktig som andra på att köra bil än. Och att övningskörningsskylten inte är en dumstrut, utan en möjlighet att bli bra på att köra i sin egen takt.
Jag försökte ta till mig av det där idag när jag fick motorstopp framför en mullrande Ragnsells-lastbil, som i backspegeln mest såg ut som ett stort plåtmonster som just var i färd med att käka upp mig.
Den får vänta med att käka upp mig, jag är här för att lära mig, tänkte jag.
Dagens lektion var annars en upprepning av gårdagens upp- och nedväxling ute vid Hässlö. Och den här gången kändes det förhållandevis stabilt. Jag kom exempelvis ihåg att släppa på parkeringsbromsen innan jag körde. En framgång redan där! Men den rena mängden intryck i rymdfärjan som vissa kallar för ”bilen” är fortfarande överväldigande. För det är verkligen så det känns. Som att jag sitter i en cockpit full av blinkande lampor, märkliga spakar och mystiska ljud. Det enda som fattas är att det ljuder ”Houston, ready for take off in… three… two… one…” ur bilstereon när jag vrider om startnyckeln.
Med det sagt märker jag också hur jag för varje lektion förstår lite mer av vad som försiggår där inne i rymdskeppet. Idag fungerade växlingen hyfsat och jag kunde till och med pröva att ”hoppa” växlar för att lära mig köra mer miljövänligt. Visserligen inledde jag min växelhopparkarriär med att lägga i helt fel växel, men jag tror ändå att jag börjar fatta själva grejen rätt. Jag tittar dessutom allt mindre på spaken medan jag växlar. Det känns som en förutsättning för att komma vidare.
Mitt största problem i det här skedet är snarare att jag inte vågar accelerera upp till 50 eller 60 kilometer i timmen än. Jag kommer ut på en huvudled och gasar yttepyttelite för att därefter lägga i trean. Jag kör lite som jag föreställer mig att Nasse i Nalle Puh skulle köra. Det känns tryggt och bra. Fram till dess att man tittar i backspegeln och återigen ser ett monster, som den här gången består av den långa kö som bildats bakom mig.
Jag vet inte varför jag kör så sakta än. Kanske är det för att jag trots allt helst skulle vilja att någon gick och viftade med en röd varningsflagga framför bilen? Jag hoppas att jag vågar dra på lite snart, och det kommer säkert att ordna sig under veckan.
På dagens schema stod vändningar, backa runt hörn och att fila på körsättet i ett villaområde som jag tyvärr inte minns namnet på. Kanske var vi någonstans i närheten av Skallberget. Som hyfsat nyinflyttad i Västerås och helt nyinflyttad i bilen har jag märkt att jag tenderar att få ett visst tunnelseende när jag övningskör i Gurkstaden. Jag ser massor av platser som jag aldrig sett förut under varje ny lektion, men att samtidigt sortera in dessa i något slags inre karta har visat sig vara övermäktigt. Själva bilkörningen tar, än så länge, all min koncentration.
Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag idag insåg att jag – trots att jag börjar hitta dragläget, hoppa över växlar som en gasell och får till allt mjukare starter – fortfarande inte har koll på några av de mest grundläggande sakerna med att köra bil.
Som att styra den, till exempel.
Allt började med en hisnande upptäckt: jag har inte armar där sådana normalt brukar sitta på en person. I mitt fall rör det sig snarare om två överkokta spaghettistrån. I varje fall var det så det kändes när jag skulle svänga runt gathörnen i villaområdet och Malin bad mig styra genom att snurra på ratten så att händerna ”följde med”, den ena över den andra. Mina händer vägrade lyda det rådet och lydde istället sina egna råd, vilket resulterade i att de följde med hela vägen runt. Det blev liksom en stor knut av armar eftersom mina händer vägrade släppa taget om ratten.
Jag har aldrig från passagerarsätet reflekterat över att själva styrningen av en bil skulle kunna utgöra en klurig utmaning. Men så var det. Så fort ett nytt hörn dök upp och jag skulle svänga fick jag samtidigt göra mig beredd på att trassla ut spaghettiarmarna under nästa raksträcka. Det blev lite tröttsamt att följa med ratten i varje sväng istället för att bara släppa händerna och flytta på dem. Så till slut bestämde jag mig för att försöka härma hur Malin hade gjort efter att hon tålmodigt nog bytt till förarsätet och visat hur en riktig sväng ska se ut. Då fungerade det. Det var inte dålig motorik jag led av, det var bara en mental spärr. Mina händer hade aldrig gjort den här rörelsen förut och det kändes otryggt att bara släppa händerna från ratten. Men till slut fick både de och ratten veta hut.
Efter att vi klarat ut problemet med armkarusellen var det som att vända i en T-korsning och att backa runt hörn blev rena barnleken. Vilket i och för sig nog delvis berodde på att det inte fanns särskilt många lekande barn ute vid tidpunkten för min lektion. Men det tackar vi bara för.
Just nu ser jag fram emot att börja kunna köra runt i Västerås och faktiskt veta var jag är någonstans medan jag kör. Och nu när jag inte längre slår knut på mig själv varje gång jag svänger med ratten har chansen för att jag snart ska lyckas med det blivit avsevärt större.
Hittills har den här bloggen varit marinerad i en uppsjö ganska lustiga missöden och missuppfattningar som drabbat mig under min färd mot det hägrande körkortet. Efter min senaste lektion känns det som att det är på sin plats med ett lite allvarligare tonläge. Under den var jag nämligen med om någonting som fick mig att haja till och som inte släppte greppet om mig förrän jag kommit hem igen.
Det jag talar om är min första oavsiktliga sladd.
Jag var beredd på att det kunde hända. Men eftersom jag aldrig känt på hur halt väglag faktiskt känns var jag ändå inte riktigt beredd. Första halvan av lektionen flöt på utan att snön som föll ställde till med några problem. Jag och Malin hade jobbat vidare på det här med att få till mjuka starter, att inte fastna med blicken under avsökningen och att starta från backe. På väg ut i en väjningspliktskorsning i Hässlö tittade jag mig noga för och påbörjade sedan en sväng åt vänster. Något kändes fel nästan direkt. Jag trampade lite för hårt på gasen och snömodden som kokats ihop till en stor slaskgryta mitt i korsningen gjorde att bilen släppte taget om vägen för några korta sekunder. Man kände hur antisladdsystemet jobbade för att räta ut bilen, och det gjorde jag också, med ratten. Det var över nästan direkt. Men lärdomen jag drog från den här upplevelsen lär stanna kvar.
Man måste ha respekt för väder och vind även om man sitter i en till synes orubblig plåtkartong på hjul.
Eller snarare framförallt när man sitter i en plåtkartong på hjul.
På förhand har jag känt mig rätt nöjd över att ha inlett den här intensiva övningskörningsperioden under vinterhalvåret. Det gör jag fortfarande. Inför att jag skulle börja köra hörde jag flera som uttryckte att de helst skulle vilja lära sig köra bil på sommaren, när risken för ishalka som värst torde vara ”icke-existerande”. Jag har å min sida tänkt att det bara är bra att börja öva på vintern, så att man börjar med det svåraste väglaget först. Och det är det ju. Det känner jag nu: nästa vinter kommer jag inte att vara oförberedd på hur man ska bete sig ute på vägarna.
Naturligtvis får alla, oavsett årstid, en möjlighet att känna på hur det är att halka genom halkbanan. Men jag föreställer mig ändå att det är en annan sak att känna av det hala väglaget under helt vanliga förutsättningar, när man är ute och kör och plötsligt bara tappar fästet. Jag vill så klart inte rekommendera eventuella övningskörningssugna läsare att sladda det första ni gör. Men om det händer: försök se det som ett tillfälle att lära sig någonting viktigt, istället för att bli rädd.
Annars har det här med att köra bil börjat kännas allt naturligare. Jag tror att jag äntligen börjar fatta grejen, trots att mitt muskelminne inte direkt hunnit arbeta in alla rutiner som krävs för att körningen ska kännas så där silkeslen som hos någon som kört samma sträcka varje dag sedan 1983. Just nu kör jag snarare så ryckigt som bara någon som aldrig kört samma sträcka kan göra. Men det blir bättre för varje dag som går.
Det är nu lite drygt två veckor kvar till uppkörningen. Det känns lite overkligt och jag ställer mig hela tiden frågan om hur det ska gå. En oväntad sak jag upptäckt, som gör att jag ändå tror lite mer på mina chanser att lyckas, är hur stor skillnad rätt skor gör. Jag har kört både med hårdare ”finskor” med tjock sula och med ett par nästan papperstunna, mjukare löparskor. Med de senare är det som att jag känner pedalerna genom sulan. Det känns mycket tryggare.
Jag tror kanske inte att de tunnare skorna skyddar mot halt väglag, men jag lär inte halka på pedalerna i alla fall.
Att välja tunna träningsskor framför hårda läderskor gör större skillnad för körningen än vad man kan tro, i alla fall så här i början.
Rubriken får kanske lite yngre läsare att tänka på de glada motorfordonen i Disneys film Bilar, eller om du som jag är född på 1980-talet, på den godhjärtade bilen Brum som susade omkring i barnteveprogrammet Björnes magasin. Men det som rubriken syftar till är inte en bil med mänskliga drag som öppnar ögonen, utan snarare hur bilkörning har fått mig som vägtrafikant att öppna ögonen. Och det jag såg när jag till sist slog upp dem var vilken usel sådan jag antagligen varit genom åren.
Det är nämligen skrämmande hur blind jag varit för skyltar, linjer och bilister när jag tidigare bara gått eller cyklat. Under hela mitt icke bilkörande liv har jag nöjt mig med att konstatera att man minsann får gå (nästan) var man vill, och att bilister alltid har ett ansvar att stanna för mig som fotgängare eller cyklist. Kort sagt kan man säga att jag haft koll på cykelvägar, övergångsställen och alla enklare grejer. Men utöver det har jag bara förutsatt att skyltarna intill en korsning, linjerna i vägen eller trafiksignalerna invid den inte haft någon bäring på hur jag ska bete mig till vardags. Alla dessa uppmaningar och förbud har liksom smält samman till stor, oformlig massa av information som kanske varit viktig för andra – för bilförarna – men inte för mig. Jag har inte behövt ta in minsta lilla gnutta av de där märkliga symbolerna.
För jag går eller cyklar ju, jag har fritt fram, alltid.
Under min första övningskörningsvecka har jag gradvis lärt mig läsa det här nya ”språket”, börjat se hur samhället är uppbyggt för att vi ska kunna köra utan att köra över varandra och – faktiskt – tvingats tänka om lite. Dagens lektion gick mest ut på att tillämpa svängningsregeln och jag blev inte direkt superglad när jag genomförde det nervösa momentet ”svänga till vänster i en fyrvägskorsning, samtidigt som mötande trafik också har grönt” bara för att bli tvungen att bromsa in nästan genast då några fotgängare sprang över vägen mot röd gubbe.
När jag åkte tillbaka mot Stadshotellet för att runda av passet märkte jag hur jag satt pratade, ja, nästan väste, högt för mig själv.
– Där kommer en som går… rakt ut i vägen, och inte tänker han se sig för, för det struntar väl han i, muttrade jag för mig själv, och fortsatte:
– Nu är det någon som gömmer sig bakom de parkerade bilarna och den personen kommer säkert springa ut utan att se sig för precis när som helst nuuu…, muttrade jag vidare, och sedan fortsatte jag att muttra lite till bara för sakens skull:
– Där är en cyklist och den ska jag minsann inte köra över!
Jag har förstås själv gjort mig skyldig till allt sådant som jag börjat störa mig på hos oberäkneliga gång- och cykeltrafikanter. Jag har kutat rakt över vägen utan att tänka på att det kan komma som en obehaglig överraskning för den som kommer körandes. Jag har genat över huvudleder och tänkt smarta tankar som: inte kan det väl komma en bil i all världens fart från bakom den där skymda kurvan? Jag har också varit den där som man som bilist bara vill prata tillrätta, hur omöjligt det än är i praktiken, genom en stängd bil på distans. Men hädanefter ska jag försöka ändra på hur jag tar mig fram till fots, nu när jag öppnat ögonen och sett världen inifrån bilen. Trafiken är ett samspel. Alla måste hjälpas åt.
För övrigt har jag en känsla av att ”prata med trafiken” är ett fenomen som bara kommer öka i omfattning i takt med att jag kör mer och mer bil. Det är hela tiden så mycket nytt att hålla koll på och någonstans känns det ändå rätt tryggt att upprepa högt för sig själv vad som händer i synfältet. Det blir lite som en extra kontroll för en själv.
Bara jag inte sedan sitter där under uppkörningen och berättar för inspektören om alla cyklister jag inte ska köra på, borde det vara en helt okej ovana, va?
Plötsligt en dag slår man upp ögonen och förstår vad alla märkliga skyltar i trafiken betyder.
Jag har äntligen hittat hem framför ratten. Och det hemmet ligger långt ute på landet. Under dagens lektion var det dags för körning på mindre landsväg och guidad av Malins instruktioner begav jag mig ut till Rytterne (en plats strax utanför Västerås som jag för ovanlighetens skull faktiskt kände igen eftersom jag var där och kollade på kyrkoruiner i somras).
Efter ett antal dagar där jag fått lägga mycket krut på att våga accelerera snabbare kom det som en efterlängtad andningspaus att bara få rulla fram i sakta mak och ta in lite av den lantliga idyllen. Det var visserligen halt på de snirkliga vägarna och fullt av stora snöiga partier i kurvorna. Men det tog jag som ännu en ursäkt för att få köra på riktigt låga växlar och puttra fram i häst-och-vagn-tempo.
Om det är något som framgått under tiden jag övningskört så är det att jag innerst inne är motsatsen till en farttörstande, Top Gear-tittande motorfantast. Jag vill bara sitta under korkträdet och lukta på blommorna. Eller som det heter på körspråk: jag vill bara köra långsamt på landsvägar med 100 mils fri sikt i alla riktningar.
Det känns så tryggt och säkert då.
Med alla cityringar, cirkulationsplatser och snabbare vägar i färskt minne insåg jag dock att det här med 1800-talskörningen skulle bli en kortvarig förlovning. Och tur var väl det. För så fort vi kom ut på en lite större landsväg igen meddelade Malin att det var dags för hård inbromsning. Det innebar att jag skulle behöva komma upp i fart och samtidigt hålla koll i backspegeln så att ingen kom körandes när jag skulle utföra mitt lilla experiment.
Med fri väg bakom mig och full fart framåt tryckte jag ner kopplingen och bromsade hårdare än jag någonsin gjort förut. Det var långt ifrån lika läskigt som jag föreställt mig. Man känner förstås av en hastig inbromsning från 70 kilometer i timmen i kroppen men det var mest förlösande att få känna av hur bilen reagerar om man skulle vilja stanna snabbt i hög fart. Och ett bra exempel på när något som låter så farligt och actionfilmsaktigt som en ”hård inbromsning” i själva verket gör att man känner sig tryggare med bilen.
Dagens hemläxa kom inte i form av några nya moment som jag inte behärskade utan i form av en insikt. På väg tillbaka till Stora torget tog jag en sväng genom centrum och plötsligt var det som om jag blev blind. Hela synfältet försvann när vi körde upp vid Choy’s Garden. Det var dock inte de stora röda neonskyltarna med kinesiska tecknen som hade bländat mig, utan den nyanlända solen som bröts på ett särskilt lurigt vis mot horisonten. Jag såg inte ett smack på flera sekunder och det kommer jag definitivt ha i åtanke nu när vårsolen förhoppningsvis kommer att dyka upp allt oftare. För att parafrasera en gammal svensk punklåt: bakom solglasögon kan man vara sig själv, och det gäller även i bilen.
Eller nej, det gäller särskilt i bilen.
Min övningskörning började som bekant på en stor parkering ute vid Rocklunda. Dagens lektion – som till stor del fokuserade på olika sorters parkeringsmetoder – kändes på förhand lite som att återvända till där allt började. Jag var inte så lite kaxig inför det här momentet. Jag har kört på mindre landsväg, gjort hårda inbromsningar och kan växla både uppåt och nedåt, tänkte jag. Hur lätt som en plätt skulle det inte vara att bli godkänd på det här med att parkera då? Det är ju bara att stanna bilen på ett bra ställe, stänga av motorn och dra i parkeringsbromsen.
Det dröjde ungefär två sekunder innan det visade sig att det var det minsann inte.
De praktiska övningarna började med en så kallad ”köra in”-parkering, vilket går ut på att man kör in på en parkeringsplats med nosen först. Jag har testat att göra några sådana parkeringar tidigare i veckan, men när det nu stod två bilar tätt intill rutan jag valt ut var det som att bilen jag körde växte i dimension. Plötsligt hade den förvandlats från en normalstor Kia till en enorm blåval i mina händer. Hur jag än vände och vred på ratten, hur långsamt jag än krypkörde in i rutan – så kom jag antingen för nära en bil, för långt ifrån en bil eller lyckades med konststycket att göra båda felen samtidigt.
Till slut kunde jag ändå krångla mig in mellan två bilar och noterade tyst för mig själv att det här med att parkera faktiskt inte är någon barnlek. Det kändes snarare som något av det mest utmanande jag stött på hittills. Jag verkar – än så länge – inte ha någon vidare känsla för det här med att parkera. Bilen hamnar liksom inte där jag vill att den ska hamna.
Efter det var det dags att vända på steken, alltså att göra en backparkering. Av någon anledning flöt det på lite bättre redan från början och jag tror att det har att göra med att den sortens parkering har fler tricks som man kan ta till, istället för att man bara ska förlita sig på ”känsla” och erfarenhet. Man kör först fram så att bilen står med det främre passagerarfönstret mot parkeringsrutan man vill ställa sig i, sedan gör man fullt rattutslag åt ena hållet och kör fram tills den bakre ”stolpen” i ens kaross täcker baklyktan på bilen som är närmast passagerarsätet. Sedan gör man fullt rattutslag åt andra hållet, backar sakta in i rutan och rätar ut bilen medan man rullar. Det blev inte genast en supersnygg backparkering men det känns som att det kommer ge sig med tiden. Eller åtminstone efter cirka 100 övningsparkeringar.
Så kom det fruktade F-ordet. Fickparkering. Malin förklarade hur man skulle köra fram och ställa sig bak mot bak bredvid bilen framför luckan man vill ställa sig i. Därefter fick jag i uppgift att backa in mot trottoarkanten och räta ut bilen så att den liksom gled in i luckan mellan de parkerade bilarna. Visst fick jag åka ut ur fickan och rätta till bilen några gånger, men det gick och jag kände genast hur mitt självförtroende svällde nästan lika mycket som bilen hade gjort när jag försökte "köra in"-parkera i början av passet. Om jag lyckats med en fickparkering, något som jag alltid hört personer i min närhet tala om som en grej endast riktiga köra bil-mästare klarar av, så borde jag kunna klara resten av utbildningen också.
Vi får väl se om jag har kvar samma positiva känsla i magen när vi kommit igång med stadskörningen på riktigt.
I den här bloggserien har jag tidigare varit inne på hur trafikregler, vägskyltar och markeringar känts lite som ett nytt språk som jag plötsligt börjat förstå. De senaste dagarna har jag så smått börjat känna på stadstrafiken och idag var det dags att köra igång med det momentet på riktigt. Vill du ha en kort sammanfattning av hur det var? Vi kan säga att det blev uppenbart att jag inte direkt talar det här nya språket flytande än.
Det är tydligen en sak att läsa om körfältsvägvisare, olika sorters trafiksignaler och enkelriktade gator. Och en helt annan att bege sig in i ena änden av staden, köra på ett korrekt sätt och samtidigt lyckas hitta ut på rätt ställe. De senaste lektionerna har jag kunnat köra rakt fram, svänga och backa helt okej. Jag har haft en förrädisk känsla av att ha hajat ”grejen” med att köra bil och förstod nog inte hur mycket mer komplicerat det skulle bli när man dessutom ska köra till ett särskilt ställe, på ett särskilt sätt, i ett särskilt körfält. Stadstrafik kräver att man kan läsa av och prioritera i en rätt enorm ansamling av information.
Just nu känns det inte överdrivet svårt.
Det känns mer eller mindre omöjligt.
Min blick vet inte var den ska söka sig om jag exempelvis ska ”mot centrum”. Det är så klart inte till den gröna skylten som visar vägen till E18, men mina ögon vill liksom titta på den skylten också för att inte råka missa någonting viktigt. Och så resulterar mitt inte särskilt smart prioriterade spejande i att jag missar någonting viktigt.
Exempelvis den vita skylten med svart text som pekar mot centrum.
Det här kommer nog, som så mycket annat med bilkörning, att ge sig med lite vilja, träning och tålamod. Jag har vid sidan av körningen lagt i en högre växel med teorin och märker allt mer hur viktig den är för att kunna ta sig fram med en bil. Det känns särskilt tydligt just nu när det verkar som att jag skulle kunna bli hur bra som helst på att manövrera bilen, men fortfarande skulle kunna vara lika dålig på att köra i stadstrafik – om jag inte täpper igen fler luckor i mina kunskaper och lär hjärnan hur den ska tänka i trafiken.
Det har i alla fall gått upp för mig hur många val man måste göra – hela tiden – när man kör och vill ta sig till ett specifikt ställe. Hur svårt det verkar vara att planera sin körning när man möts av en vägg av information. Och hur det där aldrig kommer att gå om jag inte fokuserar lika mycket på att lära mig köra bilen, som att förstå trafiken. Men det ska gå.
För annars blir jag ju tvungen att gå när jag ska någonstans.
Under alla år som jag suttit i passagerarsätet helt ovetandes om vad som egentligen försiggår i trafiken runt omkring mig har jag ändå snappat upp litegrann. Som att det här med trafikljus är en rätt vanlig grej. Sedan har jag inte tänkt så mycket mer på det. Eller jo, jag har tänkt att de är så självklara att en treåring skulle kunna tolka de olika signalernas betydelse.
Har du grönt ljus? Nu är det fritt fram att åka. Har du gult ljus? Det var fritt fram nyss, nu är det fortfarande hyfsat fritt, så kör, bara kör. Har du rött ljus? Då är det bäst att stå still. Jag blev därför rätt omskakad när jag en sen kväll förra veckan körde näsan djupt ner i teoriboken och slogs av en insikt.
Trafikanter som kommer från olika riktningar in i en korsning kan ha grönt samtidigt.
Åh, herregud, som jag har bävat inför det här.
Under dagens lektion var det ändå dags att uppleva detta vansinniga i praktiken. På väg till sjukhuset för att fortsätta öva på att följa skyltning mot mål fick jag prova på att svänga till vänster i fyrvägskorsning där mötande trafik hade grönt samtidigt som jag. Tanken på att behöva hålla koll på var den mötande trafiken skulle trots att jag hade grönt ljus kändes till en början helt barock. I hela mitt liv har jag gått runt och tänkt att grönt ljus betyder just det: nu är det min tur att köra och ingen annans! Här har vi alltså ännu en ”självklarhet” som jag behöver omvärdera om jag någonsin ska lyckats ta mitt körkort.
Medan jag satt där och svettades i fyrvägskorsningen kände jag hur en stigande irritation växte hos mig. Grönt ljus betyder inte alltid att det bara är min tur att köra och ingen annans. Att parkera är inte världens enklaste sak att klara av, trots att det ser så lätt ut när man ser någon som är duktig göra det. Det är inte bara att släppa upp kopplingen i ljusets hastighet så fort man har växlat. Ständigt dessa saker som man tror att man förstår sig på redan från början – bara för att snart upptäcka att det inte alls var som man trodde. Är det så här det ska vara att ta körkort? Varför ska allting vara så komplicerat?
Oron dämpade sig dock lagom till att jag fick grönt och så fick jag prova på att svänga till vänster och samtidigt lämna företräde för mötande trafik. Och det gick alldeles strålande. Det var inte så jobbigt som jag föreställt mig. Det kändes som att jag fattade grejen med sådana korsningar så fort jag hade upplevt en själv.
Så här är det hela tiden för mig när jag lär mig köra bil.
Jag bygger upp enorma farthinder för mig själv i huvudet. Jag läser om någonting som verkar svårt i teoriböckerna och tänker att det där kommer minsann vara helt omöjligt, jag kommer inte att klara av det. Men så får jag komma ut i trafiken och tillämpa det i praktiken och så är det som att polletten bara trillar ner, i alla fall efter att jag fått sova på saken.
Jag kör fortfarande iväg med parkeringsbromsen i så att jag får skämmas ibland. Jag har fortfarande ganska lågt självförtroende när det uppstår förvirring mellan trafikanter. Jag känner mig fortfarande ganska långt ifrån att klara av att köra helt på egen hand.
Men jag känner också att det gröna ljuset är rätt självklart ändå.
De senaste dagarna har jag skrivit om hur mycket information man hela tiden måste ta in när man kör inne i stadstrafik. Det där fortsätter att vara en utmaning för mig när jag övar vidare på att kunna bete mig som folk mitt bland hundratals körfält, tusentals bussar och cirka en miljon olika skyltar. Eller ja, riktigt så många är de kanske inte, men just nu är det åtminstone så det känns att lära sig köra i Sveriges femte största stad.
Jag kunde förstås ha gjort som jag vet att en del gör: lärt mig köra bil i en liten stad med förhållandevis enkel trafik. Men jag vill utsätta mig för det här elddopet som det innebär att lära sig att köra i en större stad, dessutom under vintertid. För jag ser så mycket fram emot dagen när allt till slut bara sitter, trots att jag hoppat i på den djupa delen av poolen. Det väger liksom upp allt det andra, allt det svåra. Och under dagens lektion märkte jag ändå att min utveckling går framåt: accelereringen börjar fungera.
Tidigare har jag, som trogna läsare vet, haft en del problem med att komma upp i fart när jag svängt in på en väg med högre hastighetsgräns. Jag har sniglat fram några hundra meter på en huvudled där det varit 60 kilometer i timmen, i tron om att det skulle vara ”säkrare”. Men nu har jag äntligen hajat grejen: kör för all del säkert, men på en huvudled med fri sikt är det bara bra att komma upp i fart och få trafiken att flyta.
Varje gång en sådan här mental spärr släpper är det som att mitt självförtroende bakom ratten växer. Det är en så förlösande känsla när jag märker hur någonting bara ger sig. Mitt nya problemområde tycks istället ha blivit körfältsbyten. Jag dröjer kvar med blicken i döda vinkeln och vågar inte bara glida över till rätt körfält, trots att jag ser att det är fritt fram och vet hur man ska göra. Det känns liksom lite läskigt. Jag antar att det här är ännu ett sådant område som kommer att ge sig med tiden.
Senare i veckan är det dags för Riskutbildning 1 och sedan smäller det (förhoppningsvis inte, men i bildlig bemärkelse är det i alla fall så det känns). Då väntar nämligen en fullproppad vecka med både testuppkörning, Riskutbildning 2 i Sala, teoriprov och slutligen förarprov. Dagen då jag ska sitta där helt själv bakom ratten närmar sig med stormsteg, och det börjar kännas mer på allvar nu när det inte är så fasligt många dagar kvar till uppkörningen. Just nu känner jag att det nog kommer att gå bra, men det där pendlar verkligen upp och ner som en ambivalent aktiekurs.
Under veckan har jag också börjat reflektera allt mer över hur mycket av bilkörningen som sitter i tron på att man klarar av den. Vissa dagar är det som att jag känner mig som en van bilist och mer eller mindre kör som en sådan. Nästa dag råkar jag göra någonting fel, blir irriterad på mig själv och då blir det som att jag kommer på att jag fortfarande inte kan köra bil. Vilket så klart bara leder till att jag gör fler fel och kör ännu sämre. Det är som att det finns två spår inuti hjärnan – ett positivt och ett negativt. När jag tänker att det går bra kör jag bättre och bättre, när jag tänker att det går dåligt kör jag sämre och sämre.
När det blir en ond cirkel i huvudet försöker jag tänka så här: jag är inte dum i huvudet som ibland råkar köra på fel sätt, fast jag i teorin vet hur man ska göra. Jag har bara lite lågt självförtroende i den här nya situationen som bilkörningen ju faktiskt är för mig. Om man zoomar ut lite och tänker på hur många dagar av mitt liv som jag har kört så är det försvinnande få. Jag kommer att komma över alla dessa mentala gupp jag stöter på. Det tar bara lite tid.
Och det måste det få göra.
Redan innan min bilkörarkarriär tog fart hörde jag talas om hur man på många håll i Sverige bygger om korsningar, och ersätter dem med cirkulationsplatser. De senare är mycket ”säkrare” och ”smidigare”, hette det. Det där har jag haft anledning att repetera högt för mig själv den senaste veckan, när jag tagit mig an det som i folkmun något felaktigt brukar kallas för ”rondell” (det är ju i själva verket den upphöjda delen i mitten som utgör rondellen). Fram tills idag har dessa snurriga platser mest känts som oberäkneliga karuseller som man åker in i på egen risk.
Högersvängen där man bara behöver doppa lilltårna i rondellen innan man blinkar ut sig har inte inneburit något problem. Att åka ”rakt” fram har inte heller känts som en särskilt svår grej att bemästra. Det riktigt kluriga har så klart varit vänstersvängarna.
Det är alltid, oavsett vilken typ av trafik det rör sig om, vänstersvängarna som ger upphov till ett tillfälligt strömavbrott i mitt hjärnkontor.
Här finns det plötsligt så mycket mer att tänka på: först måste man närma sig rondellen (jag ger upp användandet av ”cirkulationsplats” nu, eftersom det är ett mycket längre ord, hoppas ni har överseende med det) i rätt körfält, sedan måste man växla ner till tvåan för att inte bilen ska dra så mycket att man känner sig som om man hamnat i en snurrande tvättmaskin, för att först halvvägs genom rondellen genomföra ett fruktat körfältbyte – medan man svänger. Och glöm inte att blinka ut dig åt höger sedan!
Det här har gett upphov till viss frustration. Visst förstår jag i teorin hur man ska göra. Men som vanligt med bilkörning så är det en helt annan grej att göra det, att själv försöka hålla uppsikt i höger körfält samtidigt som man håller tungan rätt i mun för att cirkulera åt vänster.
Under dagens lektion kändes det dock som att det skedde ett breakthrough. Jag börjar lita på att back- och sidospeglarna berättar nästan allt jag behöver veta, och att den snabba kiken över axeln (även känd som ”döda vinkeln”) tillhandahåller den sista pusselbiten. Jag börjar lita på att jag vet när jag kan byta körfält när jag svänger vänster i en rondell – och det är en rätt ny känsla för mig. För er som har körkort låter det antagligen lite märkligt, men jag får ibland katastroftankar om att en bil plötsligt ska materialiseras i höger körfält när jag precis ska genomföra bytet och blinka ut mig. Jag vet inte vilken dimension den skulle kunna tänkas komma ifrån, eller hur den teleporterats in i min döda vinkel precis efter att jag kollat av den.
Det har bara varit en oförklarlig rädsla för något slags ”spökbil” som inte finns där.
Men nu verkar den alltså ha blinkat ut sig för gott.
Det har låtit mig koncentrera mig på andra viktigare saker, som att upptäcka att verkligheten inte alltid ser ut som i körkortsboken. När man befinner sig ute på vägarna ser det faktiskt ganska sällan ut precis som i teoriboken. Somliga svänger vänster i rondeller men håller sig i höger körfält hela vägen runt. Vissa andra blinkar inte ut sig alls, oavsett vilket håll de ska åt. Många verkar ha sin alldeles egna unika stil när de kör in i en cirkulationsplats.
Själv tänker jag även efter jag tagit körkort köra så tydligt jag bara kan.
Man vill ju inte riskera att bli en riktig spökbil.
Efter en veckas körning i stadstrafik börjar jag så smått närma mig slutet på resan genom utbildningskortets olika moment. Det markerar förstås bara början på nästa resa: nämligen den från att ha utfört momenten och förstått vad de går ut på, till att känna sig helt och hållet bekväm med dem i praktiken. Men idag gladde jag mig ändå över att äntligen få åka ut på den sista stora vägsorten som jag inte haft att göra med än: motorvägen.
Under övningskörningen har jag hittills mest tutat omkring inne i staden. Det har gått bra vissa dagar, och mindre bra andra dagar. Ibland har jag krypkört inne på parkeringar. Ibland har jag åkt ut på större landsvägar och känt att ”oj, hoppsan, nu går det undan!”. Men när jag parallellt med allt detta tänkt på den stundande motorvägen har jag ändå haft en känsla av att det är ”där det händer”. Det är motorvägen som man måste behärska för att verkligen kunna använda sig av bilen som det är tänkt. Det är den man måste kunna åka på för att ta sig dit man vill på ett smidigt sätt. Och det är tyvärr den som verkat så himla ogästvänlig och obarmhärtig innan man själv kört på den.
Här markeras plötsligt hastighetsbegränsningarna med tre siffror istället för två, folk kör om varandra för att hinna fram tio minuter tidigare och stora, mullrande långtradare passerar som enorma blåvalar på hjul vid ens sida.
Hur ska man våga sig på något sådant?
Man bara vågar.
Redan när jag fick testa att göra min första acceleration ut på en motorvägspåfart kände jag att det här var någonting annat än det jag sysslat med dittills. Jag – som hade stora problem med att våga komma upp i fart på småvägarna inne i staden senast förra veckan – skulle plötsligt fortsätta att gasa när jag kommit upp i 80 kilometer i timmen. Och fortsätta. Samt därefter fortsätta.
Det var en speciell känsla att till sist prova på det här med att åka i 100 kilometer i timmen på en enorm motorväg, och inte minst att känna att man ändå på något vis klarade av det. Det kändes stort och farligt men samtidigt ganska enkelt och, ja, säkert. Inga rivstarter och tvärnitar, inga märkliga korsningar och relativt få körfältbyten, inga snurriga cirkulationsplatser och inga krångliga svängningsregler. Man bara kör, och försöker att hålla fina avstånd.
Jag tror att jag kommer att gilla motorvägen på sikt.
När vi väl kommit av den var det dags att vända tillbaka till trafikskolan. En kvart efter lektionen väntade nämligen den tre timmar långa riskettan. Och så mycket får man ändå konstatera: den är obligatorisk av en anledning.
För mig som är lite äldre (nåja), och hunnit leva ett tag har riskerna med trafiken överlag känts ganska självklara. Att köra bil innebär ju att köra omkring i stora metallklumpar i farter som människor aldrig riktigt kan ha varit menade för. Det är väl klart att det är farligt. Men riskutbildningen var ändå ögonöppnande eftersom alla drabbande filmsekvenser, allt förnuftigt prat och all tydlig statistik kring detta med bilolyckor och deras orsaker hittade hem på ett annat sätt än när man bara diskuterar saken över en middag, eller funderar på det i förbifarten.
Det som verkligen fick mig att inse riskerna med att dricka alkohol innan man sätter sig för att köra bil hade dock inte med mina öppnade ögon att göra. Utan snarare med det ”ögonstängande” experiment vi fick chansen att testa genom så kallade promilleglasögon – ett slags skidglasögon där synfältet manipulerats så att man ser det man skulle se om man intagit en viss mängd alkohol.
Jag fick i uppdrag att gå längs med en linje, vilket väl funkade hyfsat när jag blundade och bara koncentrerade mig på att gå rakt. Men när jag testade att gå omkring inne i utbildningssalen var det bara ren och skär tur att jag inte föll pladask inför hela klassen. Så kraftigt påverkas man bara av själva synförändringen.
Så ta chansen att testa promilleglasögon om ni får den!
Varje gång man företar sig att lära sig någonting nytt är det samma visa. Vissa dagar gör man mängder med framsteg och utvecklas i rasande fart. Andra dagar är det som att man plötsligt tycks ha glömt bort allt man lärt sig och börjar tvivla på sin förmåga. Idag var en dag av det senare slaget.
Dagens lektion var ingen vanlig sådan, utan en utbildningskontroll eller ”testuppkörning”. Tanken var att jag skulle visa vad jag lärt mig för Niina, som jag inte kört med tidigare, medan hon skulle sitta mer eller mindre tyst i passagerarsätet och ge instruktioner liknande de som Trafikverkets inspektörer ger under en riktig uppkörning. Syftet med det här rollspelet är att man ska få känna på hur det är att köra upp innan det blivit dags för den äkta varan. Och man kan lugnt säga att det blev en nyttig erfarenhet för mig. Jag blev nämligen så nervös av tanken på att någon skulle bedöma hur väl jag körde att jag började skaka som ett mycket litet asplöv.
Allt började bra med att jag knappt lyckades ta mig ifrån parkeringen på Stora torget. Väl ute på Cityringen fortsatte jag med att lägga mig i fel körfält så att vi hamnade någon helt annanstans än dit vi egentligen skulle. Efter några korta framgångar med att starta i backe kom nästa nitlott. Niina bad mig vända inne i ett bostadsområde, och eftersom jag varit så besatt av tanken på att man under en uppkörning (oavsett om den är på riktigt eller inte) måste visa att man klarar av särskilda moment för inspektören bestämde jag och min briljanta hjärna att vi skulle backa runt ett hörn och på så vis vända bilen.
Nu skulle väl ändå Niina bli nöjd, när jag genomfört en så omständlig backning runt ett helt hörn? Nu hade jag väl ändå visat att jag bemästrat någonting genom min lilla uppvisning? Men Niina bara log och undrade varför jag inte gjort en vanlig U-sväng på det stora och ekande tomma vändplan som fanns där vi befann oss? Tusan också. Jag hade varit så upptagen av tanken på att visa det jag ”trodde” att inspektör Niina ville se att jag inte ens lagt märke till den uppenbara lösningen som fanns där mitt framför ögonen på mig.
Det sade någonting om vikten av att man inte tror att uppkörningar går ut på att visa specifika saker som man ”tror” att inspektören vill se. Uppkörningar går ut på att visa att man kan köra bil, och i det ingår det så klart att inte krångla till det för sig.
För mig var det dock inte slut med krånglandet. På väg tillbaka till Stora torget efter min sämsta prestation hittills bakom ratten kände jag mig irriterad på mig själv. Irritationen vändes snart mot någon annan, då en anslutande trafikant som kom från en sidogata där jag hade företräde körde rakt ut utan att bry sig om stopplikten. Kort därefter var det min tur att visa upp ett liknande mått av vilsenhet i trafiken. Jag stannade vid en väjningsplikt och tittade mig noggrant för åt vänster, släppte upp kopplingen och… insåg lite för sent att det så klart måste komma trafik från andra hållet, som jag inte såg på grund av den dåliga sikten vid korsningen. Niina fick nytta av sitt dubbelkommando, tvärnitade och jag blev rejält skraj över min egen ouppmärksamhet. Hur kunde jag missa att det kom trafik från inte bara det ena hållet, utan det andra också? Hur skulle det ha gått om jag inte suttit tillsammans med en trafikskolelärare med en egen broms?
Efter den här tveksamma ”uppkörningen” måste jag erkänna att jag tvivlade en del på mig själv. Visst var det ingen toppendag i övrigt: jag hade ätit dåligt, sovit lite oroligt och ute regnade det lika mycket som i en brittisk deckarfilm. Men den skakiga dagsformen berodde mer sannolikt på att jag inte var van vid att köra under de här nya förutsättningarna. Så mycket har blivit tydligt för mig efter det här passet: jag har inte nerver av stål när jag ska köra efter eget huvud tillsammans med en ”ny” person. Det vore lätt att älta hur dåligt det gick idag, men jag försöker att istället se det som en viktig erfarenhet inför den stundande uppkörningen. Det kommer att kännas annorlunda att köra med någon man inte känner, som dessutom jobbar på Trafikverket samt har i uppgift att bedöma huruvida man får sitt körkort eller inte.
Det är lika bra att vara förberedd på det.
Och det är jag förhoppningsvis nu.
Lite halvtung i sinnet efter gårdagens testuppkörning pallrade jag mig upp i ottan idag för att möta upp Malin och två andra elever på Stora torget. Tillsammans packade vi ihop oss i en trafikskolebil och begav oss av till Salabanan, för att där gå igenom nästa obligatoriska utbildningsmoment: risktvåan, eller ”halkkörning” som man kallade det förr om åren.
Om Riskutbildning 1 var väldigt teorifokuserad så var det här en dag som snarare gick i praktikens tecken. När vi och ett antal privatister samt elever från andra skolor samlat krafterna med ett par koppar kaffe delade vi upp oss i grupper, några skulle ut på banan och köra medan resten fick gå igenom den teoretiska delen i en utbildningshall. Vi från Lundby fick börja med att köra och det stod genast klart att det var en ny typ av körupplevelse som stod på schemat.
Det finns olika typer av halkbanor har jag lärt mig och just den i Sala använder sig av så kallade ”skidcars”, särskilda övningsbilar som har ett slags höj- och sänkbar metallställning under sig. Genom den kan riskutbildaren höja och sänka bilen med ett knapptryck så att man direkt får känna på hur det är att köra i olika simulerade väglag. Man tappar helt enkelt väggreppet när bilen höjs upp och återfår det när bilen sänks ner igen.
Och om jag inte förstått hur halt och farligt det kan vara att köra i vinterväglag tidigare så har jag det definitivt nu. Ute på halkbanan fick jag krypa fram i 15-20 kilometer i timmen för att inte tappa fästet i kurvorna. När jag strax därpå fick testa att köra i 60 kilometer i timmen på en raksträcka och bromsa så hårt jag kunde när instruktören skrek ”ÄLG!” blev det tydligt att det nog hade blivit älgstek (alternativt bilmos) till middag om det hade hänt på riktigt. Man bara glider och glider, trots att bromssystemet jobbar för fullt. Efter några sådana varv kände jag mig helt på det klara med vad jag kommer att syssla med i vinterväglag framöver. Och det stavas inte direkt ”att köra fort”.
När vi turats om att halka ett par gånger var det nästa grupps tur att köra. Vi gick istället in i utbildningshallen och fick serverat oss ännu en dos avskräckande information. Vi tittade bland annat på en film som visade hur det ser ut när en bil kraschar in i ett träd i olika farter, och man blir inte så lite förvånad över hur lite som faktiskt krävs för att en stor och stark bil ska knycklas ihop till en liten boll. Därefter fick jag demonstrera hur det är att krocka i 30 kilometer i timmen genom att kliva upp framför klassen och spänna fast mig i en bältesstol på en stor metallskena. Instruktören lossade på en spak och jag fick det stora nöjet att krascha rakt in i mig själv (det satt en spegel på väggen framför). Jag blev rätt förvånad över hur hårt den lilla ”kraschen” ändå kändes. Till slut testade jag och ett par andra hugade elever en annan väldigt intressant upplevelse: i utbildningshallen fanns en gammal bil som hängts på en mekanisk snurrarm som gjorde att man kunde få känna på hur det här att volta med en bil (eller åtminstone hur det känns när bilen väl har voltat och stannat på taket). Summering: man vill nog inte vara med om det på riktigt.
Efter uppochnedåkningen kände jag mig faktiskt inte så snurrig som man skulle kunna tro utan mer upplyft och glad. Lite av gårdagens ångest över den misslyckade körningen släppte av att jag fick byta miljö och testa på alla de här grejerna som jag antagligen inte kommer att få göra igen. Så om du som läser det här någon gång i framtiden ska genomgå riskutbildning 2 och bara vill ha den avklarad så snabbt som möjligt: gör inte det. Ta tillfället i akt att prova så många av kraschsimulatorerna som möjligt. Det är både extremt lärorikt om du en en dag skulle hamna uppochner med bilen på riktigt och får en att förstå riskerna mer ”fysiskt” med kroppen, på ett annat sätt än om man bara får information.
När vi tagit oss tillbaka till Västerås igen tog vår lilla halktrupp en lunchpaus och sa hej då. På eftermiddagen mötte jag upp Malin igen för att göra ett nytt försök med en testuppkörning efter gårdagens fadäs. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, om det var sömnen eller kosten eller rent av det faktum att jag blivit så van vid att köra med Malin, men det kändes genast mycket stabilare än under gårdagen. Min högerarm lydde när jag försökte växla, jag körde inte rakt ut i en väjningspliktskorsning utan att lägga märke till trafiken som kom från motsatt håll och jag lyckades få till en och annan godkänd vändning. Det kändes som att jag plötsligt kunde köra bil igen!
Fram tills Malin bad mig att följa skyltning mot Hälla, alltså. I en halvknepig rondell misstog jag mig lite och vi hamnade istället ute vid Anunds högar. Jag försökte skoja bort det genom att mena att det varit en medveten kursändring från min sida, eftersom jag så gärna ville titta på dessa ”spännande” vikingalämningar. Malin köpte förnuftigt nog inte riktigt den förklaringen så jag fick vackert vända tillbaka igen. Då utspelade sig ännu en klassisk scen ur ”Berättelsen om hur Jakob lärde sig köra bil”. Jag stannade vid en stopplikt ute vid landsvägen bredvid högarna och såg mig noggrant om åt både höger och vänstar. Långt borta vid horisonten närmade sig en bil från vänster, och fast besluten om att inte framkalla ett liknande ingripande som igår stod jag vackert kvar och väntade. Och väntade. Och väntade. En halt och dövblind sköldpadda hade kommit iväg tidigare än vad jag gjorde.
Med bara några dagar kvar till teoriprovet och den ett hundra procent äkta uppkörningen börjar jag känna mig lite stressad över min situation. Ena dagen kör jag riktigt bra, och andra dagen är det som att alla mina bilkörarskills är bortblåsta. I det här skedet verkar min dagsform vara helt i händerna på hur jag råkar känna mig för dagen. Jag skulle helst önska att jag och min trilskande hjärna kunde hålla en mer konsekvent nivå än så här i god tid innan uppkörningen. Vi har i alla fall bokat in några fler pass och enats om att utvärdera mina chanser att lyckas efter imorgon. Med tanke på hur mycket bättre jag körde idag jämfört med under gårdagens testuppkörning verkar det som att mycket fortfarande kan hända från en dag till en annan.
Så nu hoppas jag att morgondagen blir en succé.
Vi hörs då.
Trogna läsare minns hur jag efter gårdagens risktvåa kände mig ganska uppåt och glad, samt att jag önskade att idag skulle bli en ännu bättre dag. Det kändes som att jag behövde många fler bra timmar framför ratten innan uppkörningen, för att ens våga tro att den skulle kunna gå vägen. Och tro det eller ej, men idag levererade faktiskt övningskörningsgudarna över all förväntan.
Inte för att jag var inställd på att det skulle gå galant från början. För att hinna få in så många körtimmar som möjligt inför den stora dagen hade vi bestämt att den första av dagens lektioner skulle gå av stapeln 07.00 på morgonen, alltså ungefär så tidigt som ingen människa någonsin gått upp (eller är det bara jag samt min sömntuta som fungerar så?). Inte nog med det: när jag äntligen väckt mig själv genom att knuffa in min lekamen i en Antarktis-kall dusch tittade jag ut genom fönstret och såg att övningskörningsgudarnas polare, vädergudarna, bestämt sig för att spela mig ännu ett spratt. Det var så tidigt att det egentligen var kolsvart ute men utanför fönstret var allt vitt. Snön bara yrde.
Vilken tippentoppengrej tänkte jag... inte alls medan jag pulsade mot Stora torget genom snödrivor som letade sig in innanför skornas tyg, och där lämpligt nog smälte så att de kunde dränka mina redan välduschade fötter en gång till.
Så trevligt!
Trots denna långt ifrån perfekta start på morgonen dröjde det inte många minuter innan jag började känna mig varm i kläderna igen. Visst snöade det så att vindrutetorkarna fick svabba järnet medan vi körde. Visst var det så tidigt och mörkt ute att man knappt såg någonting ändå. Men jag hade en bra känsla i kroppen. Jag var här för att köra bil. Visserligen körde jag bilen till fel ställen ett par gånger, men om testuppkörningen fick mig att se ut som en ledsen gråtsmiley hela den dagen så fick den här lektionen mig snarare att likna en gråtskrattande smiley. Så fundamentalt annorlunda kändes det. Förutom några felkörningar fanns det plötsligt inte mycket alls att anmärka på. Fötterna hittade rätt pedaler och handen la i rätt växlar. Kanske skulle det gå att köra upp ändå? Lagom tills att mitt ego hade börjat svälla på allvar var dock lektionen över, så jag vinkade hej då till Malin och släpade med mig en bunt teoriböcker till Västerås stadsbibliotek.
Efter att inledningsvis ha slagit mer ner i en oskön fåtölj i receptionen mindes jag plötsligt hur ordentligare människor än jag brukar sitta i tysta läsesalar på sådana här inrättningar. Till min stora glädje fann jag just en sådan bakom hörnet. Det var bara det att den inte var särskilt tyst alls. En ung man med hörlurar i öronen ägnade sig, antagligen omedvetet, åt den raka motsatsen till tysthet. Varje gång han läst klart ett stycke suckade han så högljutt att det skallrade i väggarna. Ingen hade modet att säga till honom, ej heller jag, så jag fick gott sitta där och läsa om hur "svängningsregeln tillämpas... SUUUUCK... i de situationer där... SUUUUUUCK...". Till slut lyckades jag ändå fokusera tillräckligt för att hinna läsa igenom nästan hela teoriboken från pärm till pärm igen, innan det på eftermiddagen blev dags att avlägsna mig för att ta mig an dagens andra lektion.
Till min förvåning hade Niina följt med Malin till den för att inspektera hur det gick för mig efter den "storartade" testuppkörningen tidigare i veckan. Det gjorde ingenting utan höjde bara stämningen ännu mer när jag bilade runt med två passagerare, glad i hågen efter morgonens utmanande men lyckade lektion. Jag fick i uppdrag att följa skyltning mot sjukhuset och allt flöt på finfint fram tills vi kommit fram till sjukhusparkeringen. Plötsligt satte sig än en gång "du kan inte ALLS parkera, Jakob!"-demonen på min axel och hur jag än vred och vände på ratten ställde jag mig tvärs över rutorna som värsta nybörjaren. Här fick Niina ett genidrag när hon plötsligt började oja sig över magont. "Skynda dig Jakob, jag har blindtarmsinfektion och vi måste parkera omgående så att jag kan ta mig till sjukan," sa hon från baksätet. Och då må ni tro att jag till sist fick till en strålande parkering. Från baksätet hördes bara gapskratt över hur jag tydligen parkerar perfekt när någon har ont i blindtarmen. Jag tog det mest som en lärdom om att när jag "bara parkerar" så fungerar det. Så fort jag börjar tänka för mycket pillar min illvilliga hjärna in käppar i hjulen.
Lektionen avslutades med att jag skulle köra tillbaka och parkera borta vid Stora torget. Eftersom de vanliga rutorna var upptagna körde jag runt hörnet och fick syn på en fickparkeringslucka. Hög på livet efter den bestämda blindtarmsparkeringen några minuter tidigare körde jag upp jämsides med bilen framför och genomförde en perfekt fickparkering. Jag blev så nöjd att jag öppnade bildörren och skrek "JAG ÄR BÄST!". Det var bara det att fickparkeringen inte alls var perfekt, eftersom jag ställt mig mitt över två målade rutor ändå. Från baksätet hörde jag inte hur Malin och Niina skrattade. Jag hörde hur de exploderade av skratt. Och det gjorde faktiskt jag med när jag kom att tänka på hur mycket bättre min körning kändes idag jämfört med häromdagen. Jag KAN typ köra bil, och nu börjar jag tro på det själv också.
Det är en ganska härlig känsla att ta med sig nu när den stora lilla dagen (alltså teoriprovet) närmar sig. Nu finns det inte så mycket mer jag kan göra än att fortsätta förbereda mig inför det och hoppas på det bästa.
Idag gick det i alla fall rätt bra med det senare.
Under den här bloggseriens gång har det blivit mycket snack om den praktiska övningskörningen, om allt det nya med att sitta bakom ratten. Det har varit den aspekten av att ta körkort som känts mest utmanande och därigenom också mest intressant under mitt körkortsäventyr. Men sanningen är förstås att jag parallellt med allt rattande även har pluggat teori som ett litet as. Därför vill jag ta tillfället i akt att understryka vikten av att lära sig teorin ordentligt. Den där luntan med regler är klistret som får allt att hålla ihop medan man kör, och gång efter annan har jag fått bevis på hur ens teoretiska kunskaper är livsviktiga när man kör bil.
Under de gångna veckorna har jag plöjt igenom teoriboken tre gånger från pärm till pärm, haft vägmärkesförteckningen i bakfickan var jag än begett mig och bytt ut alla tidskrävande spel på min mobiltelefon mot den finfina körkortsappen Elevcentralen. Med hjälp av den senare har jag självtestat mig när jag väntat på bussen, när jag stått i duschen (vattentät mobil är faktiskt en grej 2017!) och – som det ibland känts – även i sömnen. Kort sagt: jag har levt med teorin, och det har känts som att det gett resultat.
Borta är den där lätt panikartade känslan jag hade under några av mina första lektioner (som lämpligt nog finns beskrivna i några av de första bloggarna) när jag skulle bege mig ut i ett visst mått av trafik utan att egentligen ha koll på mer än var ratten och pedalerna satt. Bara under mina första snigelturer ute vid Hässlö och flygplatsen kastades jag mellan den ena oförklarliga situationen efter den andra. Från ”Oookej, så den där gula triangeln med röd kant betyder att jag ska väja men ändå hitta luckor och helst inte stanna, vaaa?” till ”Hur ska jag NÅGONSIN kunna hålla koll på vilken hastighetsbegränsning som gäller när det är fullt av ANDRA skyltar ute på vägen?”. Idag är det där inte längre ett problem (vilket ju känns rätt härligt med tanke på att uppkörningen närmar sig med stormsteg) och teoripluggandet rätade ut de flesta frågetecken rätt omgående. De senaste veckorna har jag knappt stött på en enda situation som känts oklar eller otydlig. De senaste veckorna har jag börjat känna mig som en som kan saker om att köra bil.
Idag var det så äntligen dags att testa om min känsla av att kunna det man behöver kunna för att ta körkort rent teoretiskt var mer än en känsla.
Idag var det så äntligen dags för teoriprovet.
Som den lätt nervösa själ jag märkt att jag lätt blir i körkortssammanhang vaknade jag med ett ryck 04.59 – utan att alarmet på mobilen ens hade ringt – med en stark känsla av att jag försovit mig till någonting viktigt. Som tur var avslöjade en hastig blick på mobilen att jag snarare vaknat ungefär ett dygn för tidigt av ren nervositet. Nåja, kanske inte riktigt ett dygn för tidigt, men eftersom mitt teoriprov skulle gå av stapeln klockan 11.00 fick jag ganska många timmar av sista minuten-repetitioner i vardagsrumssoffan.
Till slut hade jag gjort mig själv så nervös av alla tankar på hur det skulle gå att jag helt enkelt gick hemifrån. 09.00 började jag vandra den ganska korta distansen mellan mitt hem och Trafikverket på Sigurdsgatan. Jag fick gå trettio steg bakåt för varje steg jag tog framåt för att jag inte skulle anlända pinsamt tidigt. Till slut hade jag gått tillräckligt många varv runt samma kvarter och släpat fötterna tillräckligt långsamt för att anlända vid Trafikverket… nästan en timme innan provet skulle börja.
Inget illa om Trafikverket som sådant, men att sitta i deras väntrum tillsammans med andra osaliga själar som väntar på det ena eller det andra viktiga beskedet är knappast en aktivitet som gör en lugn som en filbunke. En bra aspekt av att ha kommit fram så tidigt var dock att jag slapp köa för att fotografera mig till mitt körkort. Den extra tiden hindrade mig dock inte från att i vanlig ordning lämna fotoautomaten med en stark känsla av att jag sett ut som en efterlyst person just i det ögonblick som kameran tog min bild. Det blir alltid så när jag fotograferas i myndighetssammanhang. Jag försöker bara se någorlunda seriös ut men det slutar alltid med att jag stirrar in i kameran med en blick som säger ”Jag har antagligen rymt från en anstalt”.
Vid den lite rimligare marginalen "30 minuter innan utsatt tid" började de flesta andra som skulle utföra teoriprovet samtidigt som jag droppa in. Mycket riktigt blev det genast en mer eller mindre kilometerlång kö till fotoautomaten, men de flesta måste ha varit bättre på att bli fotograferade än vad jag var, för rätt som det var hade kön försvunnit och som ett litet lämmeltåg började vi tåga mot teorisalen.
En av mina största farhågor inför teoriprovet var att bli utsatt för komplicerade matematiska frågor som skulle ställa stora krav på huvudräkning (vilket inte direkt är min paradgren), av typen ”Hur lång blir bromssträckan om du kör i 14 000 km/h och ser en älg 457 meter bort och har ett väglag med friktionsfaktor 0,789877?”. Till min glädje fick dock alla som gjorde provet tillgång till en miniräknare (den lyxen hade jag helt missat när jag läst om provet på förhand!) och redan där kändes det som att jag kunde andas ut lite.
Själva provet kan jag så klart inte skriva så mycket om (utan att få ett argt trafikverk efter mig, antar jag) men frågorna kändes ungefär som förväntat. Det var en del som jag var lite osäker på men jag körde på min valda strategi av att bara ta mig igenom de frågor jag kunde först, för att därefter gå tillbaka till de frågor som jag behövde klura vidare på. Jag tog gott om tid på mig och läste varje fråga flera gånger för att vara säker på att jag förstått den rätt. Det visade sig vara en framgångsrik strategi för plötsligt hade jag klickat på knappen som rättar ens prov och på skärmen stod det ”GODKÄNT”, 59 rätt av 65! Jag hade klarat en del av att ta körkort, och drog en lättnadens suck som nästan rivaliserade min läsesalsnemesis (se tidigare blogg) i att vara högljudd.
Efter provet har jag gått med lätta steg genom staden och känt att livet är rätt bra ändå. Jag har firat med god mat och börjat känna att jag kanske oroat mig lite i onödan. Fast jag tror ändå att jag haft nytta av all nervositet när jag förberett mig, det har liksom gjort att man orkat göra bara ett självtest till. Och ett till. Samt ett till.
Nu på kvällen har den känslan återigen övergått i en helvetesångest från helvetet, för i morgon stundar ju dagen som jag både längtat efter och fruktat lite grann. Imorgon stundar uppkörningen. Fast med tanke på hur lätt och fint dagens prov gick får jag kanske bara förutsätta att den också kommer att gå galant. Mer om det i morgondagens rapport.
Nu är jag i alla fall, typ, halvvägs till körkortet!
När jag gick och lade mig igår kväll, efter det lyckade teoriprovet, var det med en känsla av förväntansfull nervositet. När jag vaknade tidigt i morse, på dagen U som i uppkörning, var det snarare med en känsla av uppslukande ångest. Min kropp kändes som att den förberedde sig inför en tuff strid mot en skjutglad Terminator eller en kromad Transformer – inte hederliga gamla Trafikverket.
Jag fick tvinga i mig en drickyoghurt som jag förutseende nog skaffat tidigare i veckan, det var allt som gick ner till frukost. När jag vinkat av min sambo stängde jag dörren till vår lägenhet och det var som att tystnaden genast kastade sig över mig för att äta upp mig. Jag satt i vardagsrumssoffan några minuter. Jag satt vid köksbordet några minuter. Jag gick och tittade ut genom ett fönster några minuter. Vad jag än försökte distrahera mig med kunde jag inte sitta still, och om jag hade haft några naglar att tala om hade jag antagligen bitit ner dem till oigenkännlighet. Till slut blev det i alla fall dags att lämna lägenheten för det jag väntat på och jobbat för under hela den här bloggens gång: uppkörningen, körkortet, det stora provet. Jag snörde på mig mina blå bilkörarskor, ni vet de där som kommit att bli mina allra trognaste snuttefiltar under övningskörningen. Och så gav jag mig av.
Väl utomhus började jag andas lite lättare i den friska luften. Efter en kort promenad mötte jag upp Malin och Kian utanför Trafikverket för en liten uppvärmningslektion i direkt anslutning till förarprovet. Och så fort jag vridit om startnyckeln och satt mig tillrätta där i bilen var det som att allt bara släppte. Morgonens ångestmoln som följt efter mig som något slags tveksam personlig assistent löstes upp i tomma intet. Jag kände mig kanske inte direkt supertaggad på det som väntade, men jag kände att nu gör vi det här. Man kan bara göra sitt bästa liksom, så nu kör vi.
Uppvärmningen gick jättebra. Jag parkerade utan problem, bytte körfält som ett proffs och gjorde en finfin acceleration ut på motorvägen innan det var dags att vända tillbaka till tegelbyggnaden på Sigurdsgatan. Både jag och Malin osade av självförtroende när vi gick in på Trafikverket för att sätta oss i väntsalen och invänta min inspektör. Efter några minuter dök hon upp, vi hälsade och jag fick visa upp min legitimation. Malin önskade mig lycka till och därefter gick jag och inspektören ut till bilen för att påbörja uppkörningen.
Och vilken uppkörning det blev.
Efter en snabb invändig säkerhetskontroll av bromsservon och signalhornet rullade jag ut på parkeringen. Nästan genast märkte jag hur skakigt allting plötsligt blev av att befinna sig i den här nya situationen. Min hjärna gick på högvarv redan innan vi kommit ut i den intilliggande rondellen och allt jag kunde tänka på var att jag inte fick göra minsta lilla fel, för då skulle det minsann inte bli något körkort och alla som hejat på mig skulle bli besvikna på mig. Inspektören hade förstås inlett uppkörningen med att berätta att små misstag accepteras men mina nerver av gummi gjorde att jag ändå körde hjärnan rakt in i en cirkulationsplats av negativitet. När vi kommit ut på Kungsängsleden släppte lite av det oroliga igen och jag började koncentrera mig på körningen. Jag instruerades att följa skyltning mot E18 Stockholm och lade allt mitt fokus på att inte missa den. Efter ett rödljus vid en korsning och ett par svängar fick jag syn på påfarten. Nu gällde det.
Eftersom motorvägskörning är något som jag inte sysslat med i mer en än vecka eller så har det känts som en av de grejer som jag behövt träna lite extra på de senaste passen. Jag har, precis som på de vanliga vägarna i början av övningskörningen, varit lite rädd för att komma upp i den högre fart man behöver för att kunna åka in på motorvägen på ett säkert sätt. De senaste dagarna har jag därför satsat allt på att få till fina accelerationer och att hitta min lucka snabbt.
När jag nu körde på påfarten till E18 kretsade därför alla mina tankar kring att accelerera snabbt och komma in till körfältet på ett smidigt sätt. Ingen skulle kugga mig för att jag körde för långsamt in på motorvägen, minsann!
Kanske var det därför jag blev så extremt förvånad när jag, efter ett litet backkrön på påfarten, möttes av en delvis avstängd påfart, full av alla möjliga varningstrianglar och tillfälliga hastighetsbegränsningar. Kanske var det för att jag råkat missa en uppenbar varningsskylt lite tidigare på grund av tunnelseende. Oavsett hur det var med den saken stod i alla fall en sak klart.
Min hjärna hade gjort myteri, lämnat bilen och galopperat iväg i rakt motsatt riktning.
Hjärnsläppet var totalt.
Framför mig kunde jag se två ”varning för vägarbete”-skyltar som stod utplacerade på varsin sida av påfarten. En bit framför dessa fanns två stora digitala hastighetstavlor som angav att det var 50 kilometer i timmen som gällde här, inte 100. Hur skulle jag nu göra för att kunna accelerera ut i en säker hastighet på den ”livsfarliga” motorvägen? Skulle jag försöka hitta ut från påfarten före eller efter de två varningsskyltarna? Kunde det vara okej att ”krypa” ut på en motorväg i 50 km/h trots att jag såg bilar bakifrån som kom i betydligt snabbare hastigheter? Frågorna hopade sig i mitt huvud och eftersom detta huvud alltså helt saknade hjärna sedan några sekunder tillbaka studsade de bara runt i tomrummet däruppe. Studs, studs, studs.
Tillsammans gav de studsande frågorna upphov till den briljanta reaktionen ”kör rakt fram till slutet av den tomma påfarten, stanna bilen så att ingen kör på mig och börja uppträda lätt paniskt samt mycket förvirrat”.
Om man vill låta artig skulle man kunna säga att min inspektör inte blev så imponerad av min vilsenhet där och då. Om man istället satsar på ärlighet får man lov att säga att inspektören nog inte kunde bli mindre imponerad än så här. Hon var rekordlite imponerad. Jag började svettas som en gris i vinterkläder på ett solarium, fick motorstopp när jag under inspektörens ledning försökte hinna med en liten lucka ut på motorvägen och kände mig allmänt uppgiven.
Det var det, tänkte jag, när vi väl kommit iväg. Min uppkörning var körd redan där, efter drygt två minuter. Efter det gick resten av provet marginellt bättre: jag hittade rätt i den knepiga rondellen på väg till Hälla (efter att ha upptäckt att jag var på väg åt fel håll ungefär halvvägs genom den och skanderat detta högt av oklar anledning), gjorde en finfin parkering i en tom ruta (efter att ha blivit ombedd att parkera bredvid en annan bil) och misslyckades sedan med att överhuvudtaget få till någon parkering när vi kommit tillbaka till Trafikverket (inspektören fick då göra ett muntligt ingripande och "upplysa" mig om hur man gör för att backa en meter rakt bakåt...). Det enda som mer eller mindre hade gått vägen var manövreringen ute på de vanliga vägarna och backning runt hörn i ett glashalt villaområde. Man behövde inte direkt vara Sherlock Holmes för att räkna ut vad inspektören skulle säga när jag väl stängt av bilen: den här körningen var inte godkänd. Som lön för mödan fick jag ett tre sidor långt protokoll i mejlen som mer eller mindre uteslutande gick i den juliga färgen rött.
Alltid något.
Malin skjutsade hem mig efter att jag berättat om mitt hjärnsläpp på den oväntat icke-fartiga påfarten. Vi bestämde oss för att omgående boka in ett nytt förarprov vilket kändes skönt, så att jag inte blir ”avskräckt” av den här negativa upplevelsen.
Just nu känner jag mig ganska omtumlad och har lite svårt att smälta vad som just skett. Jag har misslyckats med min första uppkörning, men samtidigt som jag så klart känner mig väldigt besviken på mig själv känner jag redan något slags lättnad i kroppen. Över att åtminstone inte behöva köra upp mer idag. Hjärnan börjar komma tillbaka och nu när jag skriver det här tänker den mest att vi får försöka tills det går. Skam den som ger sig, helt enkelt. Nu ska jag vila lite och försöka processa allt som hände idag. Redan om ett par dagar stundar nästa uppkörning och då hoppas jag att jag får ha min opålitliga hjärna med mig under en större del av uppkörningen.
Det verkar nämligen som att det kan bli rätt svårt att ta körkort utan den.
Redan imorgon väntar nästa uppkörning och man kan lugnt säga att jag just nu går en rätt tuff psykologisk match mot mig själv. Efter mitt första misslyckade försök har mitt självförtroende pendlat upp och ner som glashissen utanpå Skrapan under en lönehelg. Men jag gillar ändå att Niina och Malin peppade mig att boka in ett nytt förarprov så tätt efter det förra. Då hinner jag inte gräva ner mig i allt som gick fel, utan kan bara koncentrera mig på att få till en bra känsla inför nästa tur. Varje uppkörning är ändå unik, och jag försöker tänka att det ska ganska mycket till för att jag ska hamna i en lika förvirrande situation som när jag blev övergiven av min hjärna på motorvägspåfarten igen.
Dagens lektioner handlade därför inte så mycket att om lära mig saker, egentligen kan jag ju köra bil nu, det var bara nerverna som svek under det första förarprovet. Passen handlade istället mer om att lära min hjärna någonting – nämligen att sitta ner i båten, istället för att kasta sig ur den så fort det blir lite vågigt.
På morgonen försökte jag och Niina lokalisera den där gäckande motorvägspåfarten, så att jag kunde få åka på den på nytt och ”ladda av” alla negativa känslor som uppstått där. Men hur jag än körde av och på E18 lyckades vi inte lokalisera just den påfart som ställt till det så för mig. Jag kände mig rätt säker på att jag mindes vart jag hade kört under uppkörningen, så jag förutsätter att det rör sig som något slags ”spökpåfart” som dyker upp på nya ställen i landet varje dag för att förstöra för oss oskyldiga körkortselever.
Eller så var det kanske bara så att jag var så kallsvettig och nervös under uppkörningen att jag inte alls mindes exakt vart jag kört någonstans.
Så kan det ju förstås också vara.
Förmiddagslektionen med Niina fick i vilket fall avsedd effekt, och mitt självförtroende började så sakteliga att återvända. Under eftermiddagen körde jag och Malin ännu ett kortare pass och då började jag känna mig lika säker som jag varit under uppvärmningen till den första uppkörningen. Jag märkte hur det liksom ”bara blev rätt” i manövreringen, samtidigt som jag kunde koncentrera mig på trafiken och navigera. Det var en härlig känsla att ha, som kontrast till den känsla av total uselhet jag hade fått stå ut med direkt efter mitt uppkörningsmisslyckande. Vi spelade lite radio i bilen, solen kikade fram och nu, nu började det kännas bra på riktigt.
Senare under kvällen har tankarna kommit och gått. Sedan jag fick beskedet att min uppkörning inte var godkänd har jag ändå kunnat smälta det som hände lite mer. Jag har kommit fram till att jag inte tänker se på det som ett misslyckande, utan som en erfarenhet. Jag känner även hur en hel del av nervositeten jag känt inför hela konceptet ”uppkörning” lämnat kroppen för gott. Nu har jag liksom kört upp, även fast jag förstås fortfarande måste genomföra en godkänd uppkörning. Och jag vet åtminstone hur det känns att sitta där tillsammans med en inspektör som man aldrig träffat förut, hur jag reagerar på själva situationen och hur det påverkar min körning. Bara det gör att jag har en mycket lugnare känsla i kroppen när jag går och lägger mig nu – oavsett vad som väntar i morgon är nog både jag och min hjärna så redo man kan vara. Nu hoppas jag att den här positiva magkänslan håller i sig och att jag kan sätta mig i bilen i morgon och bara köra. Precis som det varit tidigare. Precis som det var idag.
Eller som Niina sa till mig för att muntra upp mig häromdagen:
Nu fixar vi den där rosa lappen!
Innan min första uppkörning vaknade jag med ett ryck och vankade av och an inne i lägenheten i flera timmar. Jag hade ett molande illamående och en tryckande ångestkänsla som lade sig som en våt filt över hela morgonen. Idag vaknade jag istället utvilad och kunde åtminstone få ner lite mer frukost än sist. Jag var förstås nervös i kroppen den här gången också men kände ändå ett visst mått av lugn inför det som stundade. Det kändes som en perfekt dag för en storstilad comeback.
Ni vet hur de i filmer klipper från en scen till en helt annan för att skapa en dramatisk effekt? Vi gör ett sådant klipp här, och tar oss hastigt från min lugnare uppkörningsmorgon nummer två till uppvärmningen tillsammans med Niina.
Om uppvärmningen inför min förra uppkörning kändes förrädiskt bra blev det tvärtom idag. Niina hämtade mig vid Stora torget en timme innan uppkörningen skulle börja. Vi började tuffa runt i olika bostadsområden, och ut på motorvägen. Växlingen fungerade sådär och jag blev osäker på när jag skulle köra vid ett par korsningar. Långsamt började mina tröttsamma ”Jakob kan inte köra bil”-röster komma smygandes i huvudet (åh, nej, inte igen!). Vi hittade fram till en parkering utanför ett ICA och där gjorde jag tre eller fyra omständliga försök att parkera innan jag gav upp. Jag började oja mig lite över min oförmåga att prestera i skarpt läge och föreslog att dagens uppkörning kanske inte skulle gå vägen, jag hade det nog bara inte i mig. Niina, som fick agera det sunda förnuftets försvarare här, föreslog ungefär att det var det dummaste hon hört idag och började peppa mig istället. Vilket var precis vad jag behövde. Hennes positiva stämma lyckades nämligen överrösta mina smådjävlar på axlarna och jag började genast känna mig på bättre humör. Därefter var vi tvungna att svänga ner till Trafikverket, och så upprepades samma procedur som sist. Jag väntade på min inspektör, visade min legitimation och så satte vi oss i bilen.
Fast inte riktigt.
Dagens inspektör hade nämligen med sig en elev, eller trainee, som skulle sitta med oss under uppkörningen för att kunna iaktta inspektörens arbete. Jag hade visserligen fått reda på att detta kunde hända sedan tidigare, men det var ändå en speciell känsla att vara fler i bilen. Särskilt som jag bett Niina att sitta med i baksätet under den här uppkörningen också. Plötsligt var det inte bara jag och en respektingivande inspektör i bilen, utan hela fyra personer. Ett litet roadtrip-gäng! För min del tror jag att det enbart var till det bättre. Med så många i bilen kunde jag liksom låta bli att hela tiden tänka på vad inspektören tänkte. Alla som satt i bilen flöt ihop till gruppen ”mina passagerare” och jag kunde koncentrera mig på att vara chaufför.
Min positiva känsla av att skjutsa runt ett mindre kompani hindrade mig dock inte från att bli nervös. Så nervös blev jag att jag påbörjade något slags spontan andhållningsövning. Kanske är det på grund av syrebrist jag i efterhand inte minns så mycket mer än att uppkörningen kändes trygg och rolig jämfört med förra gången. Jag fick köra ut till Gäddeholm och göra en effektiv inbromsning på ett väglag som mest liknande en stor is- och slasksoppa. Jag fick köra på en mindre landsväg och svänga ut på en större. Jag fick backa runt hörn. Jag fick göra massor av saker – men ingenting som var i närheten av lika förvirrande, svårt eller oväntat som vägarbetet på påfarten under förra uppkörningen. Allt som allt kändes det ganska bra – trots att jag på egen hand strypte min lufttillförsel inför varje sväng, trafikljus och skyltning.
På väg tillbaka till Trafikverket fick jag ändå en känsla av att jag antagligen misslyckats på något himla vis – som läsare av den här bloggen har du vid det här laget antagligen märkt att jag kan vara "lite" cynisk av mig – och jag förberedde mig mentalt på att få ännu ett bistert besked. Men när vi stannat (den här gången lyckades jag parkera i slutet av uppkörningen!) dröjde det bara några sekunder innan inspektören log och meddelade att min körning var… godkänd!
Först kunde jag knappt tro mina öron (kanske för att de likt de flesta andra av mina organ haft lite dåligt med syre under min andhållningsuppkörning). Men plötsligt var det som att tyngden från alla orosmoment och farhågor bara lättade från mina axlar och jag kunde andas igen. Sedan bubblade den samlade glädjen över att äntligen ha överkommit alla mina tvivel och självförtroendesmällar ut på en gång. Jag kramade om Niina, skrek rakt ut och dansade nästan lite på stället. Bara min goda uppfostran hindrade mig från att ta några snabba språng runt bilen och kasta mig i famnen på inspektörerna också (vilket de säkert var tacksamma för!).
För några dagar sedan tvivlade jag starkt på att just ”några dagar” skulle kunna göra så här stor skillnad, men uppkörning nummer ett och nummer två var verkligen som dag och natt. Det stora hoppet i körkvalitet handlade inte om att jag klämde in ännu mer teori eller mängdtränade järnet mellan de olika proven. Allt som egentligen hände var att jag hamnade på ett bättre ställe rent mentalt. Inför den första uppkörningen trodde jag inte på mig själv innerst inne och den självklara följden blev att jag gjorde bort mig. Inför dagens uppkörning hade jag fått tillbaka mitt självförtroende och kunde visa upp en mer representativ bild av hur jag kör (även om jag fick en liten sista minuten-kris där på parkeringen).
Det här talar sitt tydliga språk om hur mycket som faktiskt sitter i huvudet när man lär sig köra bil. Om du som läser det här själv funderar på att ta körkort eller vet med dig att du kommer att vilja göra det i framtiden har jag egentligen bara ett tips: se inte körkortsutbildningen som att den består av de två delarna teori och praktik. Se den som en utbildning i tre delar: tillsammans med teorin och praktiken samsas nämligen en psykologisk aspekt som verkligen inte är att förringa. Min inlärningsprocess har gått framåt i ganska jämn takt ända sedan jag lärde mig hitta dragläget där på parkeringen i Rocklunda för en månad sedan. Det enda som fluktuerat och gått både framåt och bakåt har varit min egen inställning till att köra bil. Men då har den aspekten också varit så avgörande att den kunnat slunga mig från en känsla av att vara bäst i världen på att köra bil till att vara sämst i världen på att köra bil – med bara några timmars mellanrum. Man förstår direkt att det inte har med verkligheten att göra, men hamnar man i ett läge där man tvivlar på sin förmåga att köra är det svårt att bromsa det. Så det är faktiskt det viktigaste jag har lärt mig under den här månaden: se till att lära dig styra huvudet om du vill lära dig styra en bil!
Avslutningsvis vill jag rikta ett enormt stort tack till Malin som varit en fantastisk trafikskolelärare under mitt övningskörningsäventyr. Till Niina som uppmuntrat mitt bloggande och boostat mitt självförtroende när det krisat som mest. Och sist men inte minst till alla er som följt min resa mot körkortet här på bloggen. För ganska precis en månad sedan hade jag aldrig kört en endaste meter i en endaste liten bil – och idag har jag tagit körkort. Dessutom under vintertid, i en av Sveriges största städer, som jag nyligen flyttat till och knappt hittar i. Det är ingen liten bedrift, och en erfarenhet som jag bokstavligen kommer att ha nytta av under resten av livet.
Jag inledde den här bloggserien med att konstatera att ”nu kör vi!”. Därför känns det inte mer än rätt att avsluta den med ett liknande konstaterande, fast med en helt annan innebörd.
Nu kör jag!
Denna sida är en något omarbetad version av en tidigare blogg som fanns på hemsidan. Bloggen tecknades ned och handlade om Jakob som tog körkort hos oss våren 2017 och hans väg från total nybörjare till eget körkort. Vi hoppas den ska inspirera andra i stunder det kan kännas lite tungt under utbildningen :)
© Lundby Trafikskola 2024 - Fallhammargatan 3B, 721 33 Västerås - Tel. 021-475 14 00 - Din trafikskola i Västerås och Kungsör